Ett letande efter en bidrottning

Jag tänker på så mycket idag, på ett sätt jag känner igen. Det är något som behöver formuleras, men jag vet inte vad. Det är som en bikupa i huvudet och alla bin cirkulerar kring något, en drottning, men jag har inte identifierat drottningen ännu.

Det handlar om att jag såg filmen Tillsammans 99 på bio i lördags. Jag har varit så pepp på den sen jag fick veta att den höll på att göras. Jag älskar det mesta Lukas Moodysson gör och Tillsammans var en av de filmer vi hade på VHS hemma och den är en viktig byggsten i bygget Jag. Uppföljaren var nästan precis lika bra, även om få saker tar sig in på samma sätt längre. Men en vemodig och ändå lite hoppingivande meditation över att bli äldre. Om skaviga relationer, som faktiskt kanske är bättre än inga relationer alls. Kanske det inte är så bara att göra sig av med energitjuvarna och sina toxiska vänner.

Det har fått mig att tänka på havregrynsgröt och att duka ett bord för alla, oavsett om det bara är havregrynsgröt man bjuder på. Vad är finare än gröt och äppelmos ändå? Det har fått mig att tänka på linsgryta, det fick mig att koka linsgryta igår, flera liter på potatis och röda linser. Påsen med linser jag köpt på mataffären med varor från “annanstans”, med påsklämman hurtigt igensluten till nästa gång. Grytan fick puttra i nån timme. Jag äter den idag också, den blev god. Det är bitar av morot i den också.

Det handlar om en annan viktig byggsten i bygget Jag; Andarnas hus av Isabel Allende. Den bästa bok jag läst när jag var 10, givetvis alldeles för ung för att läsa den. Vi läser den i bokcirkeln den här månaden och det är första gången jag läser om den på 20 år kanske och det har varit en så totalt annan läsupplevelse än förra (första?) gången. Utgåvan var den samma, en blå pocket med alldeles för liten font på de gulnade sidorna, men vad jag tog med mig var nåt helt annat. Och ändå det samma. Jag överraskades både av mig själv och saker jag hade glömt, men också av historiens brutalitet och storlek.

Det fick mig att tänka på jordgolv, fuktiga källarrum och linneskåp. Jag tänker på hantverk och broderade blusar. På vävning, hur allt vävs samman. Det fick mig att tänka på kärlek, både romantisk och familjär, på hur man måste godta sina familjemedlemmars säregna sidor och eljesta egenskaper. Hur allt det behövs, för att göra en intressant väv, en intressant roman, ett intressant liv.

Det handlar om Palestina och Gaza och det handlar om förtryck och motstånd. Och vad som är vad och vad som hjälper. Vad ska man dela, hur ska man dela, hur ska man hjälpa, hur ska man vara. Allt är bättre än inget, men definiera gärna inget. Jag såg på ett Babel-avsnitt tidigare idag där de pratade om Sara Lidman och hennes engagemang mot till exempel Vietnam-kriget. Och jag tänkte att om de om 60 år gör en liten resumé över mig så kommer de knappt kunna detektera nåt engagemang alls. Fast jag gärna tänker på mig själv som en i leden. Utan risker finns inget motstånd och jag tar aldrig risker.

Det fick mig att tänka på var min gamla Palestina-sjal är, om jag har kvar den? Om det är dags att plocka fram den, var det en bättre symbol än en liten palestinsk flagga i tankebubblan på min Instagram? Lika riskfyllt eller -fritt, då och nu. Jag ser på samma filmer som för 20 år sen, jag läser samma böcker som för 20 år sen, jag har lyssnat på Daniel Gilberts nya skiva hela helgen och det är precis samma musik som jag lyssnade på för 20 år sen. Varför kan jag inte använda samma sjal som för 20 år sen då? Det handlar bara delvis om trender, det handlar också om att ha ifrågasatt och funderat och korsat sina spår. Landat i något, som kanske inte är en övertygelse - för såna har jag inga kvar - men något. Ett tills vidare man kan stå för.

Det handlar om att jag hör min ateljégranne prata i telefon nästan oavbrutet medan hon målar tavlor (det jag antar hon gör, jag kikar sällan in). Det är på precis lagom volym för att vara hemtrevligt, så det är inte det. Det är det att hon samtalar, pratar, använder sin röst, tar emot någon annans. Jag pratar ganska sällan till vardags. Det går så klart inte på samma sätt som det kanske gör när man målar, för mina ord är oftast upptagna på skärmen redan. Jag lyssnar ju på saker, ser på saker, postar saker. Men det är sällan ett möte uppstår. Men idag uppstod en spontant gemensam kaffestund i köket och det gav något. Så klart.

Det fick mig att tänka på värme. På gröt och på gryta, på vad som händer när man sätter sig ner och pratar. Väver samman sina ostyriga trådar, kanske till en sjal att med knuten näve sträcka upp mot himlen. Det fick mig att tänka på solidaritet och vart den sträcker sig.

Vecka 23

Veckans känsla:

Dom säger USA brinner
men hettan av bränderna är lika välkommen som sommaren
(som utan tvekan kom idag, det är första gången juni och över tjugo grader idag)
Dom säger I can’t breathe
I can’t breathe
och för första gången på länge handlar det inte om corona
(eller ens pollenallergi, som utan tvekan kom förra veckan)

Dom säger black lives matter
och jag säger inte emot
Jag håller med
Men senare hittar jag mig själv funderandes på
vad ett black life är
Som att black vore det viktiga
och inte life

Som att det inte vore samma life som i
dom sjunger om i gamla eurotechnolåten
i got life
(E-type var det vitaste jag kom på)

Det är protester på gatorna
och jag vill mest protestera mot mig själv
I stunder tror jag mig ha överlistat allt,
i stunder tror jag mig ha sett igenom det mesta
i stunder gratulerar jag mig själv för att jag
kommit längre än
dom

som i grupper utan regler
som i trådar utan empati
i inlägg utan eftertanke
eller omtanke
eller tanke punkt
skriver att dom inte gillar mångkultur

fan vad skönt att jag inte är dom i alla fall
jag har nämligen ingenting emot mångkultur
tvärtom välkomnar jag den
jag ser det inte ens som ett pris vi får betala för att rädda
ett flykting life
utan som en bonus
så bra är jag

Ändå krävs det eftertanke
omtanke
tanke punkt
för att komma ihåg linjen mellan George Floyd och E-type
men också skillnaden

I've got life, I've got my freedom
I've got life
Gissa vem av dem som sjöng det

Hiss - & disslista!

Tänkte vi skulle köra ett gammalt gott koncept från bloggarnas gyllene ålder, nämligen en hiss och och diss-lista! Jag behöver väl knappast förklara desto mer hur det funkar? Nej, tänkte väl det. Here goes, vi börjar kanske med hissarna?

❤️ Min nya mascara från Benefit, Bad Gal Bang heter den. Orsaken till att jag har både en liten och en stor är för att jag köpte den lilla provförpackningen på vägen till Sverige för att jag ville testa och den stora en vecka senare, på väg hem för att den hade övertygat mig under en vecka. Jakten på den perfekta mascaran är ju evig, men det här kommer ganska nära, i alla fall som vardagsmascara. Lätt, bra borste, kladdar inte och fransarna får sig ett riktigt lyft, även utan ögonfransböjare. Tog en bild när jag har mascara på ett öga för jämförelse, men det ser märkligare ut än vad jag hade riktigt tänkt mig, eftersom jag också har ganska gravt olika stora ögon heh.

o_O till er tjänst. Mascaran är i alla fall riktigt bra, så ett tips till er som är på jakt efter en sådan.

❤️ Det brinners låt Du ljuger mig rätt i ögonen. Låtar är ju som människor, vissa värmer man upp långsamt till, vissa är one night stands man får lite rysningar längs med ryggraden bara av att höra sen och vissa är love at first sight. Du ljuger mig rätt i ögonen var en sån love at first sight, den väcker något i mig som jag gillar.

❤️ Det här skivomslaget jag såg på loppis häromdagen. Köpte inte skivan, men så snyggt omslag! Inspirerande till tusen. Det är också ett instakonto jag skulle vilja öppna; skivor, böcker och tidningar på loppis som jag nödvändigtvis inte känner att jag måste köpa, men som ger mig en inspirationskick.

❤️ Vi hade workshop för ett gäng asylsökande som studerar finska idag och de fick skriva dikter på finska och jag blev på riktigt typ överväldigad över dikterna de skrev. Så fina! Sånt är så roligt och gör allt tråkigt och jobbigt på jobbet värt det.

💩 Min bil har nåt märkligt ljud för sig som jag antar borde kollas upp. Den går som den ska och inga varningslampor lyser, men det låter. Igen: skulle verkligen inte orka. Om jag ska ge dig unga läsare ett råd i lviet: köp ingenting. Sekunden ditt namn står på papprena, det är då allt börjar förfalla. Köpte vår lägenhet - handfatet lossnade. Köpte bil - nu låter den. Och varför har jag inga vänner som kan nånting om bilar? Vet precis vem jag skulle vända mig till om jag behövde ha en skulptur i trä eller en ljudinstallation lite hastigt, men bilmekaniker - där är en vit fläck på min vänskapskarta.

screenshot från ÖT:s “Arg idag”-spalt

💩 Folk som är “oroliga” när det ska byggas olika slags enheter i närheten av dem. Grattis hörni, förutom att ha avslöjat ett kortsiktigt tänkande och en i bästa fall tveksam människosyn har ni vunnit den prestigefyllda tävlingen om vem som är mest irriterande online, där den hårda konkurrensen bestod av folk som likear sina egna statusar, par som grälar offentligt och killar med fiskar på sina Tinder-bilder. Strongt jobbat!

För tillfället handlar det om en drogavvänjningsklinik i Kronoby, för nåt år sen var det en barnskyddenhet här i stan och före det var det nåt liknande nån annanstans. Titt som tätt dyker de upp de här “oroliga skattebetalarna” som tänker på “barnens bästa” och inte är något emot byggandet i sig, bara placeringen. Och jag blir lika trött varje gång. Jag hade kanske förstått det lite bättre om det fanns en sån enhet redan och det hade visat sig skapa problem, men när det handlar om vad som är fint nog att bo granne med, ja då… Här är en idé: tänk om vi skulle ta alla missbrukarna, alla jobbiga problembarn från trasiga hem, kanske vi tar flyktingarna på samma gång för en flyktingförläggning är ju sällan good news heller, eller hur, och så bygger vi en egen kommun åt dem, långt bort från “lekande barn” eller vad det är ni låtsas vara oroliga för och så bygger vi en mur runt hela den kommunen och så släpper vi inte ut dem? Hur skulle det va? Nej tack alltså, jag skulle tusen gånger hellre bo granne med tusen rehabs än med folk som blir upprörda över att dela sin luft med annat folk.

💩 De nya abortlagarna. Jag orkar inte. Och det händer inte bara i USA, det händer även här i Europa.

💩Och just det där: jag orkar inte. Jag är så himla trött den här tiden på året, det känns som att jag kunde sova för evigt. Igår sov jag hela kvällen, var vaken ett par timmar mitt i natten och sen hela natten efter det. Kunde ha sovit hela förmiddagen också om inte väckarklockan stoppat mig. Jag vet inte om det är ljuset, pollenet eller the fact att jag har jobbat dubbelt nu i typ två år. Jag börjar känna av splittringen i huvudet. Jag vet inte om man “får” gör så här, men jag har faktiskt tänkt påbörja mitt stipendieår nästa år med en veckas semester på annan ort. Jag tilltalas också av tanken av symboliken i ett tydligt avbrott mellan detta och nästa år. Kanske är bra för huvudet om inget annat.

Från mörkret stiga vi mot ljuset eller vill du ha ditt goda äpple för dig själv?

Imorgon är det första maj. Första maj är arbetarrörelsens dag och på flera håll i världen går man i tåg och demonstrerar. Man brukar också sjunga Internationalen, som är arbetarrörelsens nationalsång kan man säga. Det är typ en av mina favoritlåtar, den går så här:

“Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli”. Känn på dom orden alltså, mmm. Internationalen är så jäkla pampig, men den känns ju lite.. typ, svår ibland. Pär har berättat att han trodde att den handlade om camping när han var liten. Vilket i sig är så sött att jag dör.

Jag tänker på mig själv som ganska politisk människa eller i alla fall så tänker jag att min politiska övertygelse är väldigt viktig för mig. När jag själv ser på allt jag gör tycker jag att den genomsyrar det mesta, men jag skriver eller pratar sällan om politik. Jag skulle gärna skriva mer om politiska frågor i den här bloggen, men det skrämmer mig. Det handlar i nån mån om dåligt självförtroende, men mest handlar det om att mina politiska åsikter ganska långt är baserat på nästan instinktiva känslor. Det har alltid varit så självklart för mig att tycka det jag tycker, jag vet inte hur jag ska argumentera för något som för mig är så instinktivt. Jag skulle liksom inte orka med nån jävla debatt heller. Det här är mitt hörn av internet och jag har ingen lust att få kommenterar av nån som tror att få sista ordet är lika med att ha rätt.

Här öppnar jag verkligen upp för kritik av typen “man måste bygga åsikter på fakta och statistik” som så ofta kommer från marknadsliberalt besserwisserhåll. Det klassiska man får höra är ju “den som inte är vänster som ung har inget hjärta och den som är är vänster som gammal har ingen hjärna” (vilket är till 50% korrekt hehe). Men så får det vara då. Politik och samhälle handlar för mig om människor, inte siffror och statistik, och när det handlar om människor så är det kanske inte fel att ta till hjärtat ibland. Jag vill inte heller att ni ska tro att min övertygelse är svag för att jag inte är en bra retoriker. Jag är en usel retoriker, men jag står stadigt i det jag tror.

Vad tror jag då? Jo, jag är då socialist, om det inte framgått redan. Jag ska väl tillägga demokratisk socialist, före nån börjar härja om kommunistiska diktaturer. För mig innebär det kortfattat att kämpa för alla människors lika värde och att fördela resurser så jämnt som möjligt. Att vara snäll helt enkelt. Alla människors lika värde är kanske lätt att skriva under oavsett vad man röstar, de flesta tycker nog att rasism, sexism eller homofobi är nånting dåligt. Och det är bra att man kan enas om det, fast man inte är partikamrater.

Men för mig är det omöjligt att vara till exempel feminist eller anti-rasist utan att vara socialist. Olika slags förtryck är bara olika sidor av samma sak; jag tror att allt hänger ihop. Jag tänker ofta på samhället som ett korthus. Ett väldigt stort och invecklat och på sätt och vis häftigt korthus, egentligen borde inte ett sånt korthus ens vara möjligt. Korthuset vilar på några få fötter; en fot är kapitalism och en fot är ett heteronormativt patriarkat och en fot är rasistiska strukturer. På de här fötterna har man byggt vidare, intrikat och avancerat och det är svårt att säga vilket kort som vilar på vilken fot längre. Men du vet hur det är med korthus - det räcker med att dra ut ett kort så faller hela skiten.

Om feminismen är motgiftet mot patriarkatet, anti-rasismen är motgiftet är rasism (NÄHÄ) så tänker jag på socialism som handen som ska dra undan kapitalism-foten på korthuset. Det finns så klart lika många socialismer som det finns socialister och man kan kalla sig allt från socialdemokrat till nån slags anarkist. Det är också en slags kritik vänstern brukar få, att det bildas så många små falanger och grenar av vänster-trädet. Men det är egentligen en ganska bra sak; att vara vänster handlar nämligen ganska ofta om att ifrågasätta traditioner och normer. Men det är klart att det kanske blir lite svårare att samlas och engageras kring olika saker; det är ju där t ex extremhögern vinner mycket röster; det är enkelt och tydligt, det finns EN bov. Ibland är det judar som är boven, ibland är det flyktingar, ibland är det bögar eller vänstervridna feminister *vinkar till publiken*. Det är synd att dom har det att ta till, det är ett bra knep dom har där. Jag önskar ibland att jag hade en enklare symbol för allt som är fel än det där korthuset men världen är inte svartvit och om man inte vill vara populist så får man väl leva med korthus och försöka förklara så gott det går. Jag kallar mig i alla fall rätt och schlätt socialist, det blir lättast så.

En sak som jag som socialist tycker är till exempel att all grundservice; skola, vård, kollektivtrafik, elnät, vägar, ett grundläggande kultur- och idrottsutbud och omsorg för de som inte kan ta hand om sig själv ska vara kollektiv och skattefinansierad. Alla ska ha rätt till det de behöver och din inkomst eller ditt ursprung ska inte bestämma vilken kvalitet på vård, omsorg eller utbildning du får. Valfrihet är ett ord det slängs mycket med idag när man diskuterar sånt här och det kan jag förstå, det är ett fint ord. Men är du fattig kommer priset alltid välja för dig på en fri marknad och det är inte valfrihet, det är kapitalism. Jag tror att äkta valfrihet bara går att finna i ett starkt kollektiv där du står på trygg och säker grund. Jag avstår gärna från några valmöjligheter om det betyder att nån annan får lite fler. Konkret betyder det: jag betalar gärna skatt (även arvsskatt och annan skatt som kanske suger lite extra just där och då) om det betyder att nån annan kan få gå till läkaren eller utbilda sig. Jag makar gärna på mig lite, så ryms vi fler och sitta liksom.

Jag tycker att vi ska leva det här livet tillsammans, det blir liksom roligare och trevligare på det sättet. Internationalen är en fin sång, men som sagt. den kan va svår att förstå ibland. I skolan sjöng vi en annan, inte lika pampig och ganska trallkäck sång förr som gick så här:

“Om du har ett äpple vill du dela det med mig i en äppelmelodi?/ Eller vill du ha ditt goda äpple för dig själv/ och inte få någon melodi?/ Dela med sig, eller snåla/ en vanlig fråga får man tåla. /Om du har ett äpple vill du dela det med mig?/ Eller tar du hela själv? - va?”

Förutom en ganska fånig melodi tycker jag det egentligen är en jättebra sång som sammanfattar ganska mycket av det jag vill säga och det jag tror på. Jag delar gärna med mig av de äpplen jag råkar ha fått. Livet är nämligen orättvist, men det betyder inte att vi människor behöver vara det med.

Glad första maj!

Fem grejer jag tycker om med Finland

Det finns så mycket jag skäms över med mitt land och en del av det bubblar upp nu kring självständighetsdagen. Vi är det mest rasistiska landet i EU, till exempel. Vi har en starkt patriarkal våldskultur och tätt sammanslingrad med den en relation till alkohol som i bästa fall är ifrågasättbar. Folk demonstrerar med actual hakkors på våra gator på självständighetsdagen. Det gör mig nästan uppgiven.

Men så påminns jag mig om att för varje nazist som demonstrerar finns det tio motdemonstranter och det gör mig ändå lugn. Och så tänker jag att det finns en massa saker jag uppskattar storligen med Finland ändå. Och för sakens skulle tänkte jag lista dem idag, dagen efter all uppståndelse. Dels för att jag kom på det först nu och dels för att nån hejd med nationalismen får det ändå vara.

1. Välfärden

Eller, det lilla som finns kvar av den efter den här regeringens tid. Det bästa med Finland i mitt tycke - och det vi borde vara stoltast över är inte nödvändigtvis kriget, utan det som hände efteråt. Det skattefinansierade välfärdssystemet vi (dom, jag har inte personligen så mycket med bygget att göra) byggde upp efter kriget är fantastiskt och så fint att jag ärligt talat blir lite gråtmild när jag tänker på det. Lika möjligheter åt alla, lika rättigheter för alla. Skola, vård, omsorg. Oavsett var på samhällsstegen vi föds ska vi kunna leva ett lika drägligt liv som nån annan. Jag förstår inte hur man inte kan tycka det är det enda rätta. Hur man kan tycka det är ett problem att “man inte kan bli rik i Finland”? Innanför pärleporten får du ändå inte ta dina aktiebrev och guldringar, så varför samla på hög? Jag hoppas, hoppas, hoppas vi skulle sluta ta välfärden för givet och fatta att vi måste jobba lite för att behålla den. Och att vi även inser att den ska innefatta alla - oavsett ras, ursprung och religion.

2. Maten

Jag gillar rotfrukter,  jag gillar rågbröd, jag gillar blåbär, jag gillar salmiak. Och som världens sämsta vegetarian kan jag ju erkänna: jag gillar korv. Jag gillar också mat från många andra kulturer, men jag tycker faktiskt finsk mat har oförtjänt dåligt rykte. Jag tycker också om att det finns en ganska okonstlad sundhet i det.

3. Vemodet

Av allt det finska gillar jag vemodet nästan bäst, det genomsyrar så mycket. Musiken, naturen, kulturen och folksjälen. Det är kargt och fåordigt men sällan hårt. Kanske är det de korta och sinsemellan så olika årstiderna som liksom gör oss medvetna om att allt är så förgängligt. En sommarkväll i juni när storspoven sjunger är vackert så det skär i hjärtat, men man glömmer aldrig att det snart är förbi.

4. Naturen

Klipporna, tallarna, björkarna, sjöarna, skogarna, snön, mörkret och midnattsljuset. Jag behöver ingen övertalning - jag köper allt.

5. Var å ejn me sett

Det kanske är mer lokalt förankrat än nationellt, men jag gillar att det finns en viss pretentionslöshet här. Crocs och strumpor - fullgod fotklädsel i de flesta sammanhang. Ärtsoppa på burk - en älskad delikatess. Ett punkband med Eurovisions kortaste och argaste låt nånsin - ett givet bidrag. En öl i parken - en regelrätt fest. Kalsarikännit - vårt bidrag till de nordiska exportuttrycken. Det behöver inte vara så hippt och snyggt och fint alla gånger här - och jag älskar det.

Bubblare: språket, designen, karaoke, finska kvinnors orädda inställningen till färg, bastu och Kaurismäki.

50 nyanser av svart

Jag hade inte tänkt kommentera det här, men jag känner att jag inte riktigt kan hålla mig. Black friday hörni. Jag vet inte vad jag är mer trött på att läsa - reklam OM black friday eller folks åsikter om hur skit black friday är. Det är märkligt hur höga hästar folk sätter sig på plötsligt, folk som annars sällan har kritiserat konsumtion eller kapitalism. Det märkliga är också att när jag försöker tänka efter, så tror jag att jag hörde talas om black friday för första gången för typ ett, kanske två år sen? Och jag undrar om inte alla dessa negativa skriverier har hjälpt Black friday mer än det stjälpt. Så jag hade inte tänkt skriva nåt, men here I am baby. Signed, sealed och och bloggsugen.

Först och främst:
jag tycker också det är hemskt med konsumtionshets. Jag förstår också att vi inte kan fortsätta som vi håller på. Jag vill också stiga på bromsen. Det här är inte ett “handla-vad-du-vill”-inlägg. Snälla se inte det här inlägget som ett OK för att shoppa ännu en slinkig partytopp efter jobbet. (det är väl ingen som köper just partytoppar längre, men ni vet).

Jag tycker inte alls vi ska handla så mycket och så ogenomtänkt vi gör. Kan man avstå från att handla på black friday - by all means, gör det. Men sitter du själv med en ganska bekväm månadslön och inget saknar - håll käft om nån utan bekväma månadslönen och dina privilegier utnyttjar en dag av litelite respit som kanske är nödvändig för nån för att få det att gå ihop. Du är inte bättre bara för att du har råd att strunta i Black Friday.

Du kanske upplever ett företag som skickar ut reklam om att dom minsann inte deltar i black friday som “snälla”. Det är dom inte, det är bullshit. Att vitt och brett berätta om att man inte har Black Friday-reor i sitt företag är en lika smart - om inte smartare - PR-strategi som monsterreor. De vill ändå att du ska köpa deras tjänster eller grejer. Det är bara olika paketering.

Man kan och man ska kritisera hur vi konsumerar och vad vi blir lurade att vi behöver eller vill ha. Men det är ju inte som att hela västvärldens konsumtion infaller på black friday. Det pågår hela tiden. Varken miljön eller mänskligheten vinner något på om du inte köper den där grejen du tänkt köpa ändå en dag senare. Om vi vill vara drastiska så kan vi säga att varje dag är lika svart som black friday för miljön.

Jag ser det som en trestegsraket.

1. Först ser vi till att öka klassklyftorna och skapa ett så ojämlikt samhälle som möjligt. Vi hittar på olika symboler för de olika klasserna. De högre klassernas symboler är finare och vi ser till att arbetarklassen vet om det.

2. Sen lurar vi i folk att det är bara på deras eget ansvar att konsumera sig ur (?? what hur funkar ens det?) och själv fighta sig ur det samhällskikt dom är födda ur. Vi säger “kolla här, här är en påhittad symbol som du kan köpa och på så sätt känna dig lite högre klassig”. Vi lockar med olika reor och events kring de här symbolerna.

3. Sen skambelägger vi dom när dom försöker köpa sig symbolerna på nån dag när dom kanske är litelite billigare och skrämmer dom förhoppningsvis tillbaka till sina platser utan att de köper nåt alls och på så sätt behöver vi aldrig vara rädda för systemkollaps och klass-samhället hålls intakt. Hurra!

Så länge kapitalism finns, kommer svarta fredagar finnas, även om det inte heter just black friday. Det är lite som dom säger i Jurassic Park; life always finds a way. Capitalism always finds a way. Men precis som alla andra skräcködlor kan vi säkert överlista kapitalismen också, men du gör det inte genom att berätta hur “äckligt” du tycker det är med Black Friday. Vet du vad det är du äcklas av egentligen? Klass-samhället och dess symptom.

Det är jättefint om du inte handlar idag. Eller andra dagar. Super! Grattis! Jag menar det. Men ett steg i att avskaffa Black Friday - eller klass-samhället då - kunde vara att till exempel att låt fattigt folk leva och skit i tredje steget i raketen och istället rösta vänster i nästa val. Till exempel.

För det är väl inte så att det bara handlar om att positionera sig “rätt” för dig.
Eller?

Världens bästa self-care tips!

Ett trendigt ord jag snappat upp den senaste tiden är: self-care. Att ta hand om sig själv. Det pratas om ansiktsmasker och egentid och badbomber och yogapass och antiinflammatorisk kost. Allt detta rätt och riktigt, man bestämmer ju själv vad self-care är för en själv och vad man mår bra av. 

Jag är ganska svag när det gäller att prioritera mitt eget välmående; träning är till exempel det första som ryker på foten när jag har det stressigt. Det är så lätt att flytta på timmen man egentligen skulle simma till förmån för en timme jobb extra. 

Men det är ju just när man har det som stressigast som self-care:n är som viktigast. En sak som jag verkligen försöker att inte kompromissa med (längre) när det kommer till self-care: att ha ett så jämställt förhållande som möjligt.

Som ena parten i ett heterosexuellt förhållande är jag bound att uppleva nån slags skevhet i fördelningen av sysslor och ansvar, det går knappt att komma ifrån, men det betyder inte att man ska sträva efter nåt annat än just det: total jämställdhet.

De här senaste veckorna har varit gah-ha-halna. Jag jobbar jättemycket, det har varit och är bokmässa och bokkalas stup i kvarten och utöver det har jag ett par skrivprojekt som pressar på och en del förfrågningar att ta ställning till. Plus ett aktuellt lägenhetsköp och en del annat. Vad gör jag då för att ta hand om mig själv?

Jo, jag gör mindre.

Till vardags-vardags - när det är lite lugnare än vad det är just nu -  har jag och Pär en ganska tydlig och välfungerande uppdelning av det hushålleliga. Pär byter kattsand, tar ut soporna, skurar toan och tvättar kläder. Plus att han är den som springer de flesta ärenden; hämtar ut från posten, köper en mjölkliter till och pantar burkar när det behövs. Jag dammsuger, lagar mat, storhandlar och står för det jag brukar tänka på som ”pynt och plock”. De här små, men ack så viktiga grejerna: torkar en yta här, vattnar en krukväxt där och kommer ihåg födelsedagar där emellan. Vet inte om det är 100% jämställt och uppdelat, men tror vi båda två är ganska nöjda med upplägget. 

De här senaste veckorna har jag lyft väldigt få och väldigt svaga fingrar här hemma. Det stör mig så klart, för duktig flicka-delen i hjärnan på mig är välutvecklad. Men när det börjar gnaga så försöker jag tänka: apapapap, nu utöver jag self-care här!

Jag gör vad jag kan och så lämpar jag över det som går på Pär. Han dammsuger köket som hastigast och går och hämtar hämtetofu när jag inte hinner/orkar laga mat. Och resten kan man skita i.

Nu är det ju inte meningen att Pär ska göra allt forever, det kommer nog en tid när jag får dra ett tyngre lass istället. Men, jag tror en viktig del av att leva så nära 50-50 uppdelning man kommer är att våga va bekväm med en 20-80 uppdelning i perioder också, i alla fall som kvinna i ett heteroförhållande.

Total jämställdhet är nämligen inte bara att på en tandemcykel trampa precis lika hårt hela tiden. Det är också att våga lita på att den ena trampar vidare och lite hårdare på tandemcykeln när man själv inte orkar. Att veta att cykeljäveln inte stannar för att man vilar benen en stund.

Det låter kanske som en självklarhet, men för mig har det långt ifrån alltid varit det. Tror det finns få män som skulle ens fundera över att man försummar sin del i förhållandet och hushållet i stressiga tider, men desto fler kvinnor som konstant har dåligt samvete. Och som stretar på, även när man egentligen inte hinner eller orkar.

Men idag är det faktiskt min viktigaste self-carerutin och tips: treat yourself till lite jämställdhet. Det är mer välgörande än vilken antiinflammatorisk smoothie som helst.

#dammenbrister

Håll i dig nu för nu händer det.

Det är som en jordbävning. 9,2 på richterskalan kanske, ”sällsynt stor” står det på Wikipedia om så stora jordbävningar. Det här är sällsynt stort, det här händer inte varje dag, inte ens varje generation. Så istället för att börja prata om överdrifter och lättkränkthet; ta ett steg tillbaka, andas in en gång och känn lungorna fyllas med nytt, fräscht syre. Njut av det syret, njut att få va med. Känn tacksamhet att du lever idag och att du har fått möjlighet att va med och kollektivt ömsa skinn. Nu blir vi bättre och det kommer bli bättre för alla. 

Du kanske blir rädd när jorden under dig börjar skaka och det är förståeligt. Man blir rädd när det skakar. Nu kommer det krävas en del av dig. Och av mig. 

Vad vi nu har gjort är känt igen en struktur och pekat ut den. Noterat med rödpenna på kartan att det här, DET HÄR, är fel. Följ den linjen med fingret och se hur linjen för dig till  våra fäder. Våra bröder. Våra söner, våra mor- och farfäder, våra vänner, kollegor och partners. Rödfärgen blöder igenom och färgar av sig på alla. På dig. Och mig.

Det är lätt att peka på var rödfärgen lyser starkast. Det är lätt att fördöma överfallsvåldtäkter mitt i natten i en mörk park. Det är lätt att hata de grövsta förbrytarna. De flesta av oss hör nämligen inte dit.

Där det blir svårt är i gråzonerna, där rödpennan bara en svag rosa skiftning. För det är där strukturen, den förhatliga jävla strukturen, är som starkast. Det är de dagliga små förbrytelserna och övertrampen och maktmissbruken som till sist tillåter att de grövsta förbrytelserna sker. Det är allt som sker där som håller upp hela skiten. Det är där de flesta av oss står.

Eller stod, tills idag. 

För jag är färdig nu. Aldrig mer ska jag skämmas. Aldrig mer ska jag tveka att berätta. Aldrig mer ska jag sätta den goda stämningen framför en medsysters välmående. Aldrig mer ska jag ursäkta svineri. Aldrig mer ska jag blunda för att ”han är ju en bra typ”. Aldrig mer ska jag tänka ”man vet ju hur hon är”. Aldrig mer ska jag behandla nån annorlunda pga vilket kön de tillhör. Aldrig jävla mer ska nån ostraffat röra eller kommentera mig eller mina medsystrar oinbjudet. Aldrig mer.

Under marken som rämnar under oss finns en ny grund att stå på. Vi kan vinna allt, bara vi vågar förlora lite först. 

Gå in på ➡️ astra.fi/dammenbrister ⬅️ och läs vittnesmål efter vittnesmål. Ta det till dig och begrunda.

Är du kristen?

Varför/varför inte?

Jag har länge tänkt skriva om ämnet, så det passade ju bra att det kom in en fråga om det. Jag förstår också att det här är en intressant och kanske viktig fråga att ställa häromkring, där ens tro eller icke-tro spelar in på det mesta.

Nej, jag är inte kristen. Men ja, jag är.

Jag är döpt och konfirmerad och är uppvuxen i en kristen miljö - inte ett kristet hem, men en skola där religion var en stor grej. Som så många andra häromkring är min släkt en frikyrklig cocktail med baptister från ena hållet och mormoner från andra. Före jag började gymnasiet kände jag ingen som läste livsåskådning istället för religion, jag kände knappt nån som inte konfirmerades. Idag hör jag inte till kyrkan längre, jag skrev ut mig när jag var runt 20.

Jag är också kulturellt kristen eller vad man ska säga, jag känner mig hemma i böner, budord och psalmer. Dessutom är jag förtjust i bibliskt språk och om man nånsin varit hemma hos oss vet man att jag är förtjust i ikoner och bibliska motiv. Har en två tre fyra TUSEN olika små loppisfyndade Jesus-tavlor och Maria-symboler. Jag tycker om det högtidliga och sakrala och inget rör mig till tårar som En vänliggrönskas rika dräkt. Jag tycker dessutom att det finns en tröst och trygghet i kyrkliga ceremonier, julotta och begravningar t ex.

Men hur jag än försöker kan jag inte kalla mig troende. Jag skulle inte heller kalla mig stenhård ateist, men jag kan inte - och jag har försökt - sätta tilltro till något så uppenbart designat för att lindra alla våra frågor. Det finns inte i mig. Kanske kommer det med åldern, kanske mjuknar jag nån gång. När fan blir gammal och så vidare.

Men jag vill verkligen inte throw shade på folk som tror. Det är så lätt att folk uppfattar det som så om man säger nej, jag tror inte. Häromkring vill folk gärna ha ner en i endera diket. Du är för eller emot och jag har inte lust att vara varkendera. Jag menar inte att det skulle vara ett ”enkelt” livsval att ty sig till Gud, jag kan bara inte finna det inom mig att göra det. Jag är så trött på att många av mina annars öppensinnade och välkomnande bekanta plötsligt blir så aviga när man pratar om kristet folk. Ska man va öppen och tro på det goda i människan så innefattar det väl allt folk, även de gudstrogna grannarna. Eller?

Jag har inte alltid tänkt på det här sättet, länge länge såg jag svartvitt på allt som har med religion att göra. Så blir det kanske när man växer upp i en miljö där tillhörighet till endera sidan är viktigt och fördomar gentemot den andra sidan frodas på båda hållen. Jag hade kanske hellre haft en mer odramatisk inställning till det hela, men man får ju jobba med det man blivit given.

Det brukar oftast tas upp allt det dåliga med religion och kyrkor när man debatterar religion och jag tycker också det fortfarande finns allt för mycket instängt och unket inom vissa församlingar. Jag tycker inte det är okej med t ex den homofobi som florerar på många håll. Det finns många skitstövlar som använder Gud som ett argument för sin skitstövel-agenda. Men jag känner också alldeles för många vidsynta, öppenhjärtiga och helt enkelt snälla kristna människor för att kunna säga att det är religionen som är problemet. Inte heller kan jag blunda för det fantastiska flyktingarbete som många församlingar här i nejden gör. Jag vill helt enkelt inte dra nån grupp över en kam. Och som Sana skulle säga:

screenshot från skam

När kristendom - eller vilken religion som helst - är som bäst har den många paralleller till den rörelse jag sällar mig till - socialismen.

En tanke om att kollektivet och inte individen är det viktiga och att man hjälper de svagare i samhället.

Man är snäll och behandlar alla oavsett status med samma slags respekt.

Eller som man också kan säga: allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

#metoo

Jag är kanske 10 och vi är på vattenlekparken, jag och min bästis och våra mammor och syskon. Min kropp har just börjat värka och ändras under den gula Adidas-simdräkten. En äldre man simmar runt oss och dyker upprepade gånger ner runt oss och kommer upp flinande. Vi går upp ur bassängen och pratar lite om det och mamma frågar om han gjorde nåt. Hon låter arg och jag svarar nej, för vad gjorde han egentligen?

Jag är 12 och en klasskompis uppmanar en etta att springa fram och ta mig på röven. Hela dagen retar och skrattar sen klassens pojkar åt mig tills jag bryter ihop och börjar gråta. Tack och lov tog lärarna den gången det på allvar och gjorde allt för att jag skulle känna mig trygg. Ändå skämdes jag.

Jag är 13 och i chattrum runt om på nätet blir män inte besvikna när jag berättar min riktiga ålder. Istället frågar de vilken storlek på BHn jag har.

Jag är 14 och på fest och en kompis pojkvän söker upp mig gång på gång för att krama mig och röra mig. Senare kallar han mig äcklig.

Jag vet int hur gammal jag är men det går rykten om en lärare på en skola och det verkar vara allmänt känt att han gärna umgås med sina kvinnliga elever om kvällarna. Ingen verkar veta vad som exakt försiggår men ingen ifrågasätter honom. Han är en bra lärare.

Jag är 17 och på en hemmafest ställer sig en kompis bakom mig och kramar om mig bakifrån och säger hur mycket han tycker om mig. Hans armar hålls kvar omkring mig och jag tycker det är mysigt ända tills jag känner hans fingrar runt mitt bröst. Jag säger inget.

Jag är kanske 20 och är jättefull och jätteledsen på en efterfest. Min kompis tröttnar och går hem och nästa dag vaknar jag i nåns säng och minns inget av vad som hänt. Min kompis tycker det är en ”rolig historia”, ungefär som vilken fyllehistoria som helst, och berättar att jag varit ”jätteflirtig” men jag mår konstant illa flera veckor efteråt och i flera år när jag tänker på det.

Jag är 20 igen och är på sitz och mitt i en konversation - jag tror vi pratade om båtar - sticker killen jag pratat med ner ett finger i min urringning. Jag blir så chockad att jag inte säger nåt.

Jag är 21 och på väg hem från en efterfest. På samma gata där vi bor står en man och runkar mot mig. Han står kvar och jag springer in och låser dörren.

Jag är 21 och ute på promenad med en kompis. En medelålders man i en kombi kör förbi oss tre gånger och visar med händerna och tungan vad han vill göra med oss.

Jag är fortfarande 21 och på en annan efterfest hemma hos mig vill min kompis sova över, det är kallt och han är full och har lång väg hem. Vi ska sova i samma säng men hans händer söker sig gång på gång ner i mina byxor och när jag med ett skratt lyft undan dem tillräckligt många gånger blir han sur och stiger upp och går hem.

Jag är 22 och jobbar på restaurang och bar och kommentarer och tvetydiga beröringar är vardag. Sinsemellan himlar vi i personalen med ögonen åt de fulla äckelgubbarna, men det är aldrig prat om porta nån.

Jag är 22 och har ett förhållande med en man som aldrig låter mig känna mig trygg. Han tvingar mig till saker jag inte är bekväm med, men jag vill inte säga nej. Han säger ofta hur snäll han är mot mig och han är ju det också och jag litar på honom, så jag tänker att det ska va så här. Jag ljuger åt mina vänner när de frågar om honom och berättar

Jag är 23 och bor i Tyskland och jag blir i hemlighet lite avundsjuk på min svenska kompis som får busvisslingar efter sig, fast hon säger att det ofta känns jobbigt.

Jag är 24 och en läkare smackar med läpparna och berömmer mina stora bröst. När vi skakar hand när jag går håller han fast min hand en sekund för länge.

Jag är 25 och min kompis ex skriver ett meddelande åt mig på Facebook och berättar att han blir så kåt av att se på mina bilder.

Jag är 25 och ber erbjuden 50€ för en avsugning av en man jag aldrig sett förr på krogen.

Jag är 26 och jag och en kompis pratar om en gemensam bekant. Min kompis berättar att hon har anklagat en kille för våldtäkt. Men alla vet ju hur hon är, säger min kompis och jag säger inte emot.

Jag är 27 och ute på krogen. Jag känner ett slag på röven när jag får förbi ett sällskap. När jag vänder mig om står två killar och flinar. Nästa vecka serverar jag en av dem lunch, utan ett ord.

Jag är 28 och får min första oönskade dickpic. Av en man jag inte vet vem är. Flera ska följa.

Jag är 30 och gift och upplever en helt ny respekt sen jag blev med vigselring. Jag är en annan mans nu. Jag blir arg, men det värsta är att mest bara blir lättad.

Jag är 30 och sitter och skriver det här och det jag är mest rädd för att nån ska känna igen sig för mycket.

Jag är 30 och strax efter att jag skrivit klart läser jag en kompis status på Facebook. Hon skriver nästan precis samma historia som jag. Jag pratar med henne och säger att jag inte härmat henne. Sen inser jag det fruktansvärda i att vi, helt oberoende av varann, kan berätta nästa exakt samma historia om mäns händer och blickar på våra kroppar.